Påven, Gustav och jag: Hemma från jobbet

Det var en gång när vi var vuxna.

Jag hade dragit på mig en okänd åkomma och mina energinivåer låg i botten. Detta var efter en helgs festande så det var svårt att avgöra om känslan berodde på eftereffekter av spriten eller om jag faktiskt hade snappat upp något från någon av alla de människorna som jag hade mött.

Det började med att jag höll på att kvävas mitt i natten. Det hade fastnat en tjock slemklump i halsen och jag vaknade till flera gånger av att jag hade svårt att få luft. Ju mer jag försökte svälja bort den desto större kändes det som den blev. Det var inte alls någon trevlig känsla.

Dagen därpå var det bara halsont kvar som tur var men jag kände mig ovanligt hängig och sliten. Jag avfärdade det som att det bara berodde på att jag var trött.

Påven och Gustav hade båda två lämnat stan i samband med festen. De hade träffat en gammal bekant till oss, Leffe, och bestämt sig för att hänga med honom ut till kusten. Leffe hade tydligen en sommarstuga där ute som han hade hängt i hela sommaren. När det hade vaknat på morgonen alla tre så hade Påven och Gustav spontant bestämt sig för att hänga på. De skulle ju ändå inte jobba veckan därpå.

Själv var man i en helt annan sits. Jag var ju faktiskt tvungen att jobba dagen därpå; jag hade vissa plikter att ta tag i. Nu blev det ju inte riktigt så i alla fall när febern fick säga sitt.

Jag får alltid så förbaskat dåligt samvete varje gång jag stannar hemma från jobbet. Det känns som att jag inte förtjänar att göra någonting, så istället för att vila så stressar jag runt i min lilla lägenhet och tänker på jobb. Jag kunde inte annat än att i alla fall svara på ett par mail.

Nä, nästa gång jag är sjuk. Då hänger jag med Påven och Gustav ut till kusten istället och tar lite semester. Det är bra för hälsan har jag hört.