Påven, Gustav och jag: Hemma från jobbet

Det var en gång när vi var vuxna.

Jag hade dragit på mig en okänd åkomma och mina energinivåer låg i botten. Detta var efter en helgs festande så det var svårt att avgöra om känslan berodde på eftereffekter av spriten eller om jag faktiskt hade snappat upp något från någon av alla de människorna som jag hade mött.

Det började med att jag höll på att kvävas mitt i natten. Det hade fastnat en tjock slemklump i halsen och jag vaknade till flera gånger av att jag hade svårt att få luft. Ju mer jag försökte svälja bort den desto större kändes det som den blev. Det var inte alls någon trevlig känsla.

Dagen därpå var det bara halsont kvar som tur var men jag kände mig ovanligt hängig och sliten. Jag avfärdade det som att det bara berodde på att jag var trött.

Påven och Gustav hade båda två lämnat stan i samband med festen. De hade träffat en gammal bekant till oss, Leffe, och bestämt sig för att hänga med honom ut till kusten. Leffe hade tydligen en sommarstuga där ute som han hade hängt i hela sommaren. När det hade vaknat på morgonen alla tre så hade Påven och Gustav spontant bestämt sig för att hänga på. De skulle ju ändå inte jobba veckan därpå.

Själv var man i en helt annan sits. Jag var ju faktiskt tvungen att jobba dagen därpå; jag hade vissa plikter att ta tag i. Nu blev det ju inte riktigt så i alla fall när febern fick säga sitt.

Jag får alltid så förbaskat dåligt samvete varje gång jag stannar hemma från jobbet. Det känns som att jag inte förtjänar att göra någonting, så istället för att vila så stressar jag runt i min lilla lägenhet och tänker på jobb. Jag kunde inte annat än att i alla fall svara på ett par mail.

Nä, nästa gång jag är sjuk. Då hänger jag med Påven och Gustav ut till kusten istället och tar lite semester. Det är bra för hälsan har jag hört.

Påven, Gustav och jag: Vilka satt där bakom?

Jag kom för mig idag att jag kastade ett bananskal över ett högt staket, cirka 1,2 meter var det. Efter att jag gjort det började fundera: Vad händer bakom alla höga staket? Satt det någon där? Fick denne någon då mitt bananskal i huvudet? Borde jag i så fall hitta denna någon och be om ursäkt?

Jag gick till Påven med mina frågor och bekymmer. Påven är den i gänget som har koll på filosofiska, materiella, psykologiska, virtuella, religiösa och världsliga frågor. Han har svar på allt!

Påven tyckte att mina funderingar var befogade och att han skulle gå in i sitt tankerum och fundera över dem. Påven kom inte ut på över två månader efter det och då hade jag redan gått till Gustav istället dagen efter.

Gustav tyckte att jag var sjuk i huvudet och sen var allting glömt och förlåtet. Det är alltså okej att kasta bananskal över höga staket.

Det var inte teddybjörnen Fredriksson...

Teddybjörnar brukar ha för vana att vara ganska snälla och goa varelser. Men jag träffade en teddybjörn som inte all var go och glad. Det var rent av en hiskelig teddybjörn jag stötte på.

Han var stor och fluffig. Lika lång som en människa men med en teddybjörns fysik. Självfallet gick han på två ben och han studsade fram när han gick på ett mycket ondskefullt glatt sätt. Han gick som en blodtörstig treåring skulle gå ungefär fast med lite större kliv.

Hans ansikte var glatt och oskuldsfullt men kunde på ett par sekunder helt byta anlete. Från att ha en relativt tom och intetsägande blick med ett brett leende kunde det byta form till ett lömskt, elakt flin och aggresiv psykotisk blick. Det var som att hela björnen föll under ett mörker.

Hans uppdrag var att skövla själar från vilsna barn. Att skövla en själ är bland det ondaste någon kan göra, speciellt mot ett barn. Det går ut på att avlägsna själen från kroppen på offret och att sedan låsa in själen i en speciell behållare. Det finns många på andra sidan som samlar på människornas själar. Speciellt barns själar är populära då de innehåller mer livskraft vilket ökar dess värde. De är också relativt oskyddade då de fortfarande har kvar sin oskuldsfullhet och ofta naivitet vilket gör dem till enkla offer för björnen.

Anledningen till att det här monstret har tagit formen som en teddybjörn är för att locka till sig barn då det är något de känner igen. Dock ger jag här ett varningens ord. Jag har sett in i hans mörka ögon och jag har hört hans maniska röst och det finns inget gulligt eller gott där inne.

Håll era barn tätt intill er och lär dem att se upp för stora teddybjörnar när de är ensamma!

Någon som jag kände en gång i tiden

Du påminner mig om någon jag kände en gång i tiden.

Hon var nästan precis som du bortsett från att hon inte hade hunnit se världens mörkare hemligheter.

Du säger att du vill vara med mig men jag kan inte se det.

Hon ville vara med mig för evigt, för henne fanns inga andra, allt annat låg i periferin.

Jag kan inte vara med dig. Du påminner mig alldeles för mycket om henne.

Härstammar nattvandrare från människor? - En studie i rasbiologi

Hypotes: Nattvandrarna är en biutveckling av människan som gått åt ett annat håll i utvecklingen med förändrade egenskaper men liknande anatomi och funktion.

Sammanfattning: Studien har gjorts för att kunna koppla det mänskliga DNA:t till nattvandrarna för att hitta båda rasers ursprung. Testet går ut på att dels jämföra DNA:t mellan olika blodslinjer inom respektive ras och även att undersöka skillnader i anatomi genom att dissikera ett par exemplar. Detta kommer förhoppningsvis att låta oss fastställa om människor är släkt med nattvandrare och hur det då kan komma sig att maktstrukturen ser ut som den gör.

Ett par tänkvärda utlåtanden

Den största sorgen kan vara vägen till den största glädjen.

"Det som inte dödar härdar."

"Rikedom är att kunna ge utan att vänta något åter."

"Det är mycket godare att äta ens eget slem än någon annans." - Sagt vid matbordet om ihoprörd sås med potatis.

Påven, Gustav och jag: En liten sparv

Dagen därpå: Jag vaknade av att Lille Sparv hackade mig lite försiktigt i tinningen. Han brukade göra så på morgonen när han var ovanligt glad. Han hade gråa vingar med gula ränder längs magen som gick upp till de svarta ögonen som såg ut att vara täckta med maskara. En enastående varelse, tänk att få in så mycket färg på en så liten yta. Det får en nästan att bli religiös. Det får jag absolut inte säga till Påven, då blir han helt till sig.