Någon som jag kände en gång i tiden

Du påminner mig om någon jag kände en gång i tiden.

Hon var nästan precis som du bortsett från att hon inte hade hunnit se världens mörkare hemligheter.

Du säger att du vill vara med mig men jag kan inte se det.

Hon ville vara med mig för evigt, för henne fanns inga andra, allt annat låg i periferin.

Jag kan inte vara med dig. Du påminner mig alldeles för mycket om henne.

Härstammar nattvandrare från människor? - En studie i rasbiologi

Hypotes: Nattvandrarna är en biutveckling av människan som gått åt ett annat håll i utvecklingen med förändrade egenskaper men liknande anatomi och funktion.

Sammanfattning: Studien har gjorts för att kunna koppla det mänskliga DNA:t till nattvandrarna för att hitta båda rasers ursprung. Testet går ut på att dels jämföra DNA:t mellan olika blodslinjer inom respektive ras och även att undersöka skillnader i anatomi genom att dissikera ett par exemplar. Detta kommer förhoppningsvis att låta oss fastställa om människor är släkt med nattvandrare och hur det då kan komma sig att maktstrukturen ser ut som den gör.

Ett par tänkvärda utlåtanden

Den största sorgen kan vara vägen till den största glädjen.

"Det som inte dödar härdar."

"Rikedom är att kunna ge utan att vänta något åter."

"Det är mycket godare att äta ens eget slem än någon annans." - Sagt vid matbordet om ihoprörd sås med potatis.

Påven, Gustav och jag: En liten sparv

Dagen därpå: Jag vaknade av att Lille Sparv hackade mig lite försiktigt i tinningen. Han brukade göra så på morgonen när han var ovanligt glad. Han hade gråa vingar med gula ränder längs magen som gick upp till de svarta ögonen som såg ut att vara täckta med maskara. En enastående varelse, tänk att få in så mycket färg på en så liten yta. Det får en nästan att bli religiös. Det får jag absolut inte säga till Påven, då blir han helt till sig.

En bitter bild av hela kärleksgrejen

Hjärtat har ingenting med kärlek att göra överhuvudtaget
Hjärtat är en muskel som pumpar runt blod i kroppen
Varför den har blivit en sådan symbolisk bild för kärlek
Det vet jag faktiskt inte alls

Påven, Gustav och jag: Kasta sten på saker

Vad gör man hemma en dag som denna? Jag ställde mig och kastade stenar på de små mössen som sprang omkring på nedre våningen. De var många, så det var inte särskilt svårt att träffa. Detta gjorde mig glad, jag gillar att kasta saker som träffar. Det känns så onödigt att kasta saker som inte träffar. Dock så måste jag ju medge att allting träffar något, även om det bara hamnar på marken så har det ju faktiskt träffat något. Att träffa planeten man står på är ju ändå inte helt fel tycker jag, men det är tio gånger mer belönande att träffa en mus som flyr för sitt liv.

Påven, Gustav och Jag: Det fula väggornamentet

Hemma var allt sig likt, i alla fall det mesta. På den räffliga, hårda träväggen hängde nu ett väggornament som jag aldrig tidigare lagt ögonen på. Det var någon hiskeligt att beskåda, och jag valde att titta bort. Det såg ut som en man med uppblåst huvud som precis hade kommit fram till att hans huvud var onaturligt stort och därmed började skrika något oerhört i smärtan av att ha ett uppblåst huvud. Jag undrade för en stund hur det huvudet hade hamnat på min vägg, men kom ganska snabbt fram till att det måste vara någon som gått in och hängt upp den där. Det brukar hända ganska ofta; någon får en idé om hur de skall jävlas med någon, och så gör de det bara. Till exempel som den gången Påven kom på att man kan spränga någons brevlåda genom att lägga hemgjord dynamit i luckan. Föga imponerande för dig kanske, men för Påven var det en uppenbarelse utan like. Han hade ingen aning om att han dolde så destruktiva tankar.