Påven, Gustav och Jag: Det fula väggornamentet

Hemma var allt sig likt, i alla fall det mesta. På den räffliga, hårda träväggen hängde nu ett väggornament som jag aldrig tidigare lagt ögonen på. Det var någon hiskeligt att beskåda, och jag valde att titta bort. Det såg ut som en man med uppblåst huvud som precis hade kommit fram till att hans huvud var onaturligt stort och därmed började skrika något oerhört i smärtan av att ha ett uppblåst huvud. Jag undrade för en stund hur det huvudet hade hamnat på min vägg, men kom ganska snabbt fram till att det måste vara någon som gått in och hängt upp den där. Det brukar hända ganska ofta; någon får en idé om hur de skall jävlas med någon, och så gör de det bara. Till exempel som den gången Påven kom på att man kan spränga någons brevlåda genom att lägga hemgjord dynamit i luckan. Föga imponerande för dig kanske, men för Påven var det en uppenbarelse utan like. Han hade ingen aning om att han dolde så destruktiva tankar.