Påven, Gustav och jag: En liten sparv

Dagen därpå: Jag vaknade av att Lille Sparv hackade mig lite försiktigt i tinningen. Han brukade göra så på morgonen när han var ovanligt glad. Han hade gråa vingar med gula ränder längs magen som gick upp till de svarta ögonen som såg ut att vara täckta med maskara. En enastående varelse, tänk att få in så mycket färg på en så liten yta. Det får en nästan att bli religiös. Det får jag absolut inte säga till Påven, då blir han helt till sig.

En bitter bild av hela kärleksgrejen

Hjärtat har ingenting med kärlek att göra överhuvudtaget
Hjärtat är en muskel som pumpar runt blod i kroppen
Varför den har blivit en sådan symbolisk bild för kärlek
Det vet jag faktiskt inte alls

Påven, Gustav och jag: Kasta sten på saker

Vad gör man hemma en dag som denna? Jag ställde mig och kastade stenar på de små mössen som sprang omkring på nedre våningen. De var många, så det var inte särskilt svårt att träffa. Detta gjorde mig glad, jag gillar att kasta saker som träffar. Det känns så onödigt att kasta saker som inte träffar. Dock så måste jag ju medge att allting träffar något, även om det bara hamnar på marken så har det ju faktiskt träffat något. Att träffa planeten man står på är ju ändå inte helt fel tycker jag, men det är tio gånger mer belönande att träffa en mus som flyr för sitt liv.

Påven, Gustav och Jag: Det fula väggornamentet

Hemma var allt sig likt, i alla fall det mesta. På den räffliga, hårda träväggen hängde nu ett väggornament som jag aldrig tidigare lagt ögonen på. Det var någon hiskeligt att beskåda, och jag valde att titta bort. Det såg ut som en man med uppblåst huvud som precis hade kommit fram till att hans huvud var onaturligt stort och därmed började skrika något oerhört i smärtan av att ha ett uppblåst huvud. Jag undrade för en stund hur det huvudet hade hamnat på min vägg, men kom ganska snabbt fram till att det måste vara någon som gått in och hängt upp den där. Det brukar hända ganska ofta; någon får en idé om hur de skall jävlas med någon, och så gör de det bara. Till exempel som den gången Påven kom på att man kan spränga någons brevlåda genom att lägga hemgjord dynamit i luckan. Föga imponerande för dig kanske, men för Påven var det en uppenbarelse utan like. Han hade ingen aning om att han dolde så destruktiva tankar.

Påven, Gustav och jag

Det började för flera år sedan i en liten stad som hette Uridina. Det var Påven, Gustav och jag. Vi hade precis kommit fram till vad man bör göra efter att man har suttit och kalasat på grannens äpplen; man borde gå och bada! Konstigt nog så gick vi trots allt inte och badade. Påven tyckte det var för kallt ute och ville inte dra på sig en förkylning, och Gustav var bara en mes när det kom till badning. Istället tog jag mitt pick och pack, som för närvarande bestod av en gummiboll och ett garnnystan, och gick hem.

På parkbänken

Bakom buskarna i en undangömd liten vrå i ett av parkens hörn går det ner en liten trappa till två soffor av trä som blickar ut mot vattendraget, vassen och längre bort en större byggnad.
Tillsammans med änderna, som simmar längs med vattnet som för att visa upp sig och kanske eventuellt kunna få någonting att äta, slår jag mig ner på den vänstra av de båda bänkarna.
Tyvärr finns det inget att ge till djuren, visiten är så oplanerad så inget bröd eller annat som änder kan tänkas äta finns att tillgå.
Det enda som jag har just då är solen och sinnet. Att få hitta en av världens alla magiska små undangömda platser sådär genom en lycklig slump är något som var man bör ta vara på.
Parken spelar sin eftermiddagsmusik; susande träd, sorlande människor och kluckande vatten blandas i en enda symfoni.
Långt bortom allt detta hörs även bilarna och staden, men det känns så pass avlägset att det inte stör.
På parkbänken hittar jag min temporära fristad som räcker så länge som femton minuter.

Tro på människan

Om allting vore svart och vit
då skulle det va' lätt att se
att allting blir i skalan grått.

Vissa lever utanför nu
det har de inte valt men så
tvingas de att acceptera
verkligheten som vi lever

Det finns nog ingen lösning än
ingen enkel sådan att ta
Om man tror på något större
så blir man bara besviken

Allting har någon anledning
det som händer går att lösa
Ingenting är gott eller ont
allt i skepnader av båda
Människor i synnerhet finns
i alla former och färger

Att ta allt med en nypa salt
det är svårt för den som ligger
Men alla har kapacitet
att göra både gott och ont

Det egna valet påverkar
och får sen konsekvenser
Enkelt som så är det faktiskt
behövs inte krångla till det

Att påstå att det finns nått' större
är bara en undanflykt till
De som finns, finns omkring dig
om du vill något svarar de
förhoppningsvis på vänligt sätt
så att du kan ta dig framåt

Lägg din tro i mänskligheten
att de kan leva vidare
Om du inte kan göra det
vem kan då?

The fallen hero

Why am I so lonely? Why can't there be someone like me?
Who do I relate to? Who can I pretend to be?
I bath in the gutter for all the world to see
and even then, nobody seem to care at all about me...

An angel they called me as I soared down,
an avatar of the gods they yelled with pride and joy.
In the great wars they called me a war machine, a juggernaut; virtually unstoppable.
I battled all the legendary heroes and warlords. Achilles, Attila, Thor and Kahn to name a few.
I fought the four knights,
not many times has one being been the stone that tips the scales for world balance
instead of apocalypse.
I cursed the evil and sent ash and blood, I split the red sea for the pitied people to pass.
A god they prayed for, instead there was me and I was merely a lonely man who wanted to help.
They wrote stories about me, about things I did and about things I didn't do.

Not long ago they called me a super hero.
The people they cheered for me, shouted my name,
and I felt that I made a difference in their lives.
They started to create super-villains,
had the normal people caught up with me?
Scarecrow was put in a mental hospital,
Cutter Jones became consumed by his own bloodlust.
I stood up for them, the normal people,
and they hated me for it.
Isn't there any room to be special,
does everyone has to be the same?
I know I'm different and that's why I ended up here.
I have tried to love so many times, I have tried to cherish the people around me.
Every time I get disappointed.
Those who are good die early,
and those who are bad, rips out pieces of me.
I've had enough with people and will remain here until I forget I exist.
They can manage on their own. No one needs me.

En posimistisk bild av kärlek

Kärlek är:
En besatthet;
ett måste att göra något för någon annan.
Rent konkret
en kemisk reaktion i kroppen.
Öppenhet
vilket är det svåraste och lättaste.
Det är kärlek.

Att måla med vapen

Med ett vapen i min hand
kan jag stoppa alla hot.
När mitt hjärta står i brand
är det våld som gör bot

Ingen får vara bättre än jag,
då skall de tryckas ner.
Stolthet väger mer än lag
och känns desto mer.