På parkbänken

Bakom buskarna i en undangömd liten vrå i ett av parkens hörn går det ner en liten trappa till två soffor av trä som blickar ut mot vattendraget, vassen och längre bort en större byggnad.
Tillsammans med änderna, som simmar längs med vattnet som för att visa upp sig och kanske eventuellt kunna få någonting att äta, slår jag mig ner på den vänstra av de båda bänkarna.
Tyvärr finns det inget att ge till djuren, visiten är så oplanerad så inget bröd eller annat som änder kan tänkas äta finns att tillgå.
Det enda som jag har just då är solen och sinnet. Att få hitta en av världens alla magiska små undangömda platser sådär genom en lycklig slump är något som var man bör ta vara på.
Parken spelar sin eftermiddagsmusik; susande träd, sorlande människor och kluckande vatten blandas i en enda symfoni.
Långt bortom allt detta hörs även bilarna och staden, men det känns så pass avlägset att det inte stör.
På parkbänken hittar jag min temporära fristad som räcker så länge som femton minuter.